Vinden har börjat vända..

För första gången på väldigt länge så känner jag lite att vinden har börjat att vända. Jag har länge seglat i motvind och det har varit väldigt jobbigt. Jag separerade i augusti, han fick lägenhet till oktober och det var märkbart jobbigt att leva under samma tak. 

Tiden precis efter separationen gick bra och vi kom överens bra och det liksom flöt på men efter ett par veckor så var det som att någon bara svepte undan mattan för mina fötter och hell broke loose! Det blev mani, telefonsamtal överdrivet många gånger under dagen, likadant med sms och jag fick otaliga gånger be honom att lämna mig i fred. På riktigt bara låta mig vara och sluta lägga sig i mitt liv för det har han inget att göra med längre. 

Det gick inte riktigt in så jag har nu tvingats att byta nummer till skyddat, något som egentligen kostar 250kr men som operatören, pga omständigheterna bjöd mig på. Jag har ordnat en mobil och eget nummer till barnen dit deras pappa kan ringa och barnen kan ringa från den till honom när dom vill prata med honom och hitintills så fungerar det bra. 

Min mobil är så tyst och skön. När det ringer och plingar från ett sms så är det inte han och vetskapen att bara veta att det inte kan vara han är så skön. Jag börjar smått känna att jag börjar att få mitt liv tillbaka, det liv jag velat ha sedan vi separerade men som jag inte har fått leva.

Istället för att få börja leva mitt liv och skapa mig en trygghet som ensamstående till tre barn så har jag fortfarande funnit mig själv mitt i kaoset. Det kaos jag valde att lämna. Ett kaos som blev värre efter än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Riktigt illa!

Jag har försökt slå mig fri men inte lyckats. Jag har samtidigt velat finnas där för pappan men kände efter flera veckor att Jag Kan Inte det för det var som att ge honom hela handen och jag ville inte. Jag vill att han mår bra, självklart. 

Jag har en gång älskat denna människa, jag har valt att spendera några år av mitt liv tillsammans med honom, jag valde att skaffa två barn tillsammans med honom och nej, utgången skulle inte bli såhär. Det är ju aldrig tanken. Men så blev det och jag ångrar inte det beslutet. Inte alls, det var rätt för mig. Rätt för mig och barnen. De ska absolut inte behöva växa upp så och då är det bättre att dom har två föräldrar som är närvarande fast varannan vecka.

Vart befinner jag mig nu? 

Det är en hel del som sker runt mig just nu i mitt liv, saker jag inte är redo att skriva om alls i detta nu. Jag måste reda ut en del saker innan och själv förstå och kanske ändra inställning. Jag vet inte men jag återkommer till det framöver, nångång! 

Det jag vet är att jag behöver vara ensam, ensam för att hitta mig själv mitt i allt kaos. Ensam för att få känna vart jag vill vara, vart jag kan vara. Vad som är rätt och inte rätt. Allt handlar i slutet om mig. Egoistiskt kanske men så är det. Mår jag bra så mår hela min familj bra. Mina barn förtjänar enbart det bästa!

Evigt tacksam för mina underbara vänner som funnits där vid min sida och lyssnat och stöttat!! Jag har inte outat hela storyn för många men vissa av er vet Allt, så Tack!!

Kramar, Jessepaloma